Laura Martinozzi
| Laura Martinozzi | |
 | |
| Född | 27 maj 1639[1] Fano |
|---|---|
| Död | 19 juli 1687[1][2][3] (48 år) Rom |
| Begravd | Modena |
| Sysselsättning | Politiker |
| Befattning | |
| Regent | |
| Make | Alfonso IV av Este (g. 1655–)[4] |
| Barn | Maria av Modena (f. 1658 och 1658) Francesco II av Este (f. 1660) |
| Föräldrar | Girolamo Martinozzi Laura Margherita Mazzarino |
| Släktingar | Anne Marie Martinozzi (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Laura Martinozzi, född 1639, död 1687,[5] hertiginna av Modena; gift med hertig Alfons IV av Modena. Hon var Modenas regent under sonens minderårighet 1662-1674. [6]
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Tidigt liv
[redigera | redigera wikitext]Hon var dotter till den romerska adelsmannen Geronimo Martinozzi och Laura Margherita Mazzarino och en av de så kallade mazzarinette, systerdöttrar till den berömda kardinal Mazarin. Hon togs med sina systrar till Frankrike 1653, där deras morbror ville arrangera statusfyllda äktenskap åt dem. Gift 1655 med hertig Alfons IV av Modena
Regent
[redigera | redigera wikitext]Vid makens död 1662 blev hon som sin sons förmyndare statens regent vid 23 års ålder. Svårigheterna att bilda regering med oroligheter i staden och avund vid hovet gjorde att hon drabbades av ett nervöst sammanbrott innan hon lyckades stabilisera sitt styre.
Hennes främsta rådgivare var hennes biktfader, fader Garimberti, och hennes före detta svåger kardinal Rinaldo d'Este. Hon förde därefter en stark regering och bedrev en hänsynslös brottsbekämpning.
Hon återställde en statsbudget som varit på gränsen till kollaps genom en obeveklig beskattning och ett utgiftstak. Hon beskrivs som oförutsägbar och kunde genomdriva lösningar som gick emot de hon först föreslagit.
Hon kunde finansiera religionsundervisning samtidigt som hon förlöjligade religionen och hon har kallats både högdragen despot och mild välgörare. Hon anlitade lönnmördare för att döda greve Eduardo Malvasia och greve Orazio Boschetti.
Hon inrättade en klosterskola för fattiga flickor och öppnade ett getto för judar 1671. Hon närvarade vid sin dotter Maria av Modenas bröllop i London 1673.
År 1674 utgick hennes mandat som regent. Hennes son bröt med henne efter detta, och hon flyttade till Rom med sin mor.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 10398672, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Darryl Roger Lundy, The Peerage, The Peerage person-ID: p10141.htm#i101401, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Leo van de Pas, Genealogics, 2003, genealogics.org person-ID: I00002041, läs online och läs online.[källa från Wikidata]
- ^ The Peerage person-ID: p10141.htm#i101401, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
- ^ ”Stockholm den 10. October”. Ordinarie Stockholmiske Posttijdender: s. 8. 10 oktober 1687.
- ^ Alessandro Cont, "Sono nato principe libero, tale voglio conservarmi”: Francesco II d’Este (1660-1694), “Memorie Scientifiche, Giuridiche, Letterarie”, Accademia Nazionale di Scienze Lettere e Arti di Modena, ser. 8, 12 (2009)
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från italienskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
Bibliografi
[redigera | redigera wikitext]- Alessandro Cont: “Sono nato principe libero, tale voglio conservarmi”. Francesco II d’Este (1660-1694) (= Memorie Scientifiche, Giuridiche, Letterarie. Folge 8, Band 12, Fasc. 2). Accademia Nazionale di Scienze Lettere e Arti di Modena, 2009, ISSN 1124-2493, S. 407–459 (online).
- Otto Flake: Große Damen des Barock. Historische Porträts. Fischer, Berlin 1981, ISBN 3-596-22273-7, S. 33–36.
- Roberta Iotti: Fiori d’arancio nell’orto delle alleanze. Finalità della politica matrimoniale estense nell’orbita italica ed europea. In: Il Ducato di Modena & Reggio 1598-1859. Lo Stato, la Corte, le Arti. Artioli, Modena 2007.
- Amédée Renée: Die Nichten Mazarin’s. Studien der Sitten und Charaktere im 17. Jahrhundert. 3. Auflage. Rudolf Kuntze, Dresden 1858, S. 116–127 (online).
- Guy Jean Raoul Eugène Charles Emmanuel de Savoie-Carignan: The seven richest heiresses of France. J. Long, London 1911, S. 102–108 (online).